Hur visade man förr sin sympati eller vrede över det som skedde i det dagliga livet? Kunde man vara anonym eller riskerade man att avslöjas av polisens strålkastare? Betydligt mycket lättare än i dagens digitaliserade och lättövervakande samhälle var det naturligtvis.

I Stockholm fanns under mitten av 1700-talet endast en teater som låg i Bollhuset granne med Tessinska palatset. På denna centrala plats sattes kritiska texter upp med direkt adress till hattarna vars fall vid riksdagen 1765 storligen firades av mössanhängarna.

Men det vanligaste var att sätta upp paskiller som kritiserade stadens auktoritet och i detta fall på planket utmed Riddarhusets västra sida. Adelsmännen gick alltid förbi denna anslagstavla när de skulle lämna in sina skrivelser och kunde inte undgå att se meddelandena. År 1758 sattes en handskriven attack mot riksdagen och en speciellt utpekad väldigt dominant riksdagsman som ”förderfwa landet”. Riksdagsmännen omnämndes så som varande kanaljer och snöpta stackare ja mer eller mindre så som intelligensbefriade redskap för andras konspirationer (med andra ord riktiga dumskallar eller åsnor).

Karin Borgkvist Ljung